På en plats i den småländska skogen är det fem stigar som möts. I ett av hörnen står två tallar som hade tappat en hel hög med kottar. Jag var uppenbarligen tvungen att lägga ut hur många kottar som helst på rad för att definiera alla stigarna.
Trots att det inte tillkommit några nya material blev platsen helt förändrad, och hur en beter sig kan också påverkas av kottarna. Stadens normer har blivit applicerade i en naturmiljö, och skiftar hur vi ser på båda miljöerna.
Detta verk förde under processen i mina tankar i många olika riktningar. Varför kände jag behovet av att göra det här? Hur kommer platsen påverkas och förändras efter jag går härifrån? Förstörs naturupplevelsen av detta mänskliga ingrepp trots att det bara är material från platsen?
